Årtusendets (hittills) bästa romaner

Vad är det med litteratur och musik som gör dem så listvänliga? Sällan listar någon bästa (eller sämsta) konstverken, eller konstnärer, eller teaterpjäser, eller idrottslag (mnja, kanske), men musik och litteratur, det listar man. Och gillar att läsa om. Och det började inte med High Fidelity.

The Millions har precis kommit ut med årtusendets (hittills) bästa romaner, vilket egentligen bara innebär årtiondets bästa romaner. Listan finns att läsa här. Jag tippade 2666 att komma först vilket den inte gjorde. Väldigt anglifierad, men annat var väl inte att vänta. Mina största överraskningar, så här spontant, är att Alice Munro är med, och att Jonathan Safran Foer inte är det.

Polyphonic Spree på The Dise

Ännu en gratiskonsert sponsrad av ännu en spritsort, denna gång SoCo. 21 pers på scen är ganska mäktigt, påminner lite om Mars Volta eller Moder Jords Massiva, även om musiken är helt annorlunda. De drog till publikens förtjusning igång med Sweet Caroline, och generellt mycket covers så mycket sing along, mera roligt än bra, kan man sammanfatta det som.

Senast lästa

Jaa du, det var ju ett tag sedan jag skrev om vad jag läst. Ganska exakt ett och ett halvt år sedan. Så det lär inte vara så mycket man kommer ihåg av dem, men lite kanske.

Ayn Rand, Fountainhead

Får väl betraktas som obligatorisk läsning någon gång i sitt liv, i alla fall om man vill förstå sig på Objektivism. Läste någonstans för inte så länge sedan att när världsekonomin går i kras, går försäljningen av hennes Atlas Shrugged upp rejält, får ta och läsa den också vid tillfälle. Nåväl, definitivt bra och läsvärd bok, och objektivism har sina poänger, även om jag inte tycker det är den slutgiltiga filosofiska lösningen på alla problem kanske. En rolig "anekdot" om boken är att när jag läste den, så läste tjejen jag dejtade vid det tillfället (ett och ett halvt år sedan som sagt, det är sedan länge över) också den! Det vill säga vi läste den båda oberoende av varandra, insåg vi på vår första date.

Louis-Ferdinand Céline, Journey to the End of the Night (Voyage au bout de la nuit)

Den här boken hade funnits på min läslista i många år. Lite som om Jim Jarmusch hade skrivit böcker istället för att göra film. Inte upplyftande, men trots allt cyniskt rolig i sin misär och med sin misantropi.

Khaled Hosseini, A Thousand Splendid Suns

Den är ok men det är allt. Han har liksom en dold agenda där han använder romanformen till att informera och läxa om situationen i Afghanistan och dess närhistoria och det stör mig lite.

Edward Bellamy, Looking Backward, 2000-1887

Huvudpoängen håller jag med om, friktion på marknaden (sälj, marknadsföring) är ineffektivt, ytterst få mänskor i moderna samhället är faktiskt produktiva (tänk advokater, poliser, revisorer, marknadsföring och sälj igen, finans/bokföring) men ändå väldigt naiv.

Jorge Luis Borges, Collected fictions

En i mitt tycke grymt bra och enormt underskattad författare, åtminstone utanför hans hemland Argentina. Kan inte annat än varmt rekommendera honom.

Cormac McCarthy, Blood meridian, or, The evening redness in the West

Fick tipset av Ben, min mycket läsande kollega som jag oftar diskuterar litteratur med. Han kallade den en av 1900-talets absolut bästa amerikanska romaner (som en kommentar av vad han tyckte om hans Road, se nedan), och det kan jag väl tycka är lite av en överdrift men otroligt bra var den. Påminde mig på något sätt om Coetzees Waiting for the Barbarians.

Cormac McCarthy, Road

Det var egentligen med Road som det började (för mig), Martin tipsade mig om den men av någon anledning plockade jag upp Blood Meridian först. Bra bok, klart dystopisk, som snart ska bli film läste jag för inte så länge sedan, med ingen annan än Viggo Mortensen i huvudrollen.

Don deLillo, White Noise

Hade haft Don deLillo i bakhuvudet ganska länge, men anledningen att jag började läsa just då var för att New Yorker körde en artikel om Norman Mailer med fotokopior av utvalda brev, där ett är skrivet till Don deLillo där Mailer hyllar hans då nyss utgivna Libra. Anledningen till att det blev just White Noise var för att den var först på min lista. Bra bok men inte så där otroligt givande kanske, men bra tidsfördriv.

Roberto Bolano, 2666: A Novel

Få böcker har jag nog sett fram emot lika mycket som 2666, detta av den enkla anledningen att den var otroligt hypad av ALLA redan innan den kom ut. Jag läste spaltmeter om den så kunde inte annat än att plocka upp den så fort jag fick tillfälle. Och bra var det för det var en grym bok och jag ser fram emot att någon gång i en snar framtid läsa hans The Savage Detectives, som likaså blivit väldigt hyllad.

Aravind Adiga, White tiger : a novel

Den här plockade jag upp på Athenaeum en gång lite av en slump - jag hade läst en del om den på grund av priset den vann (Booker?) och då boken jag kom för att hämta inte fanns att få, behövde jag snabbt plocka en ny att fördriva tiden med. Denna stod framme så jag tog den. Helt OK, ganska lustigt skriven om en indisk entreprenör och hans kamp mot rikedom, en hyfsad insikt i vad som försigår på andra sidan världen.

Joaquim Maria Machado de Assis, Posthumous memoirs of Brás Cubas : a novel

Jag är klart kär i "latin-romantisk" litteratur - min benämning på allt från Saramago till Garcia Marques, Neruda etc. etc. och den här går i den linjen. Ett annorlunda grepp att ha huvudpersonen och första person död redan innan boken börjar. Boken rekommenderades av bloggen Three Percent, som om jag inte har tipsat om innan varmt kan rekommendera.

Camilo José Cela, Family of Pascual Duarte

En annan bra blog är Conversational Reading, som jag också rekommenderar om jag inte gjort det tidigare, och därifrån kommer den här rekommendationen. Påminde lite om Camus Främlingen i huvudpersonens amoralitet och ödesdrift.

Joaquim Maria Machado de Assis, Dom Casmurro, a novel

Ännu en bok från Three Percent, ännu en bok av Machado de Assis, och ännu en bra bok.

Jose Saramago, Death with Interruptions

En av mina favoritförfattare, just den här titeln var rekommenderad av ... just det, Three Percent. Tyckte mycket om den (så klart).

Muriel Barbery, The Elegance of the Hedgehog

Kalla det grupptryck, men efter att jag läst om en bok i tillräckligt många sammanhang så känner jag mig nästan tvingad att plocka upp den och läsa den för att skapa mig en egen uppfattning, och så var fallet här. Den var väl bra om än inte lika bra som "andra" tycker, att döma av försäljningssiffror (speciellt i hemlandet Frankrike tydligen) och recensioner. Nu har det väl gått ett år sedan Fountainhead ovan, så det är väl ungefär ett halvår sedan jag läste den här.

Nikolaĭ Vasilʹevich Gogolʹ, Dead souls

Rekommenderades av någon i personalen på Athenaeum, och då jag länge velat läsa Gogol tänkte jag varför inte. Den var väl OK, huvudpersonen en något skruvad kille, återigen lite i klass med Sartre och Camus, känns som det är författare jag ständigt kommer tillbaka till i mina jämförelser (tillsammans med Dstojevskij, som jag av någon anledning ofta tänker på i samma andetag men aldrig nämner), och historien utvecklas något för långsamt.

Carlos Ruiz Zafón, Shadow of the wind

Den här rekommenderade Cathrine för många år sedan, och sedan hon fått backning från siphoning off a few thoughts (just det, ännu en blog att rekommendera), tänkte jag att nu är det allt dags. Och det var det! Jättebra bok, nästan en sådan där som man inte vill ska ta slut, även om den i det här fallet behövde det eftersom det var något av en detektivroman. Notera det, jag berömmer en detektivroman! Det har jag nog inte gjort sedan jag läste Agatha Christie för tjugo år sedan, eller möjligtvis om man kan räkna in Murakami.

Richard Marinick, Boyos : a novel

Billy, en kollega, satt och läste den här på en lunch och den lät lite rolig när han berättade om den så jag lånade den när han var klar. Handlar om några snubbar i irländska maffian här i Boston (tänk Whitey Bulger), och det är alltid kul med områdesskildring där man bor. Bor man inte här eller är sjukt förälskad i kriminalromaner skrivna av folk som faktiskt var där och upplevde det (författaren är avkriminaliserad efter 20 år eller så på kåken för väpnade rån utpressning etc. och boken är delvis självbiografisk) så kan man däremot glatt skippa den.

Thomas Pynchon, Gravity’s Rainbow

Pynchon hamnar för mig i samma fack som Cormac McCarthy och Don deLillo, ja till och med Raymond Carver, W. Somerset Maugham och Sylvia Plath, stora (eller "stora") amerikanska författare som jag antingen inte läst eller läst för lite av. Om de nu alla är från USA, men jag tror det. En av de jobbigare böckerna jag läst i mitt liv tror jag, inte alls i klass med James Joyce Finnegans Wake (som trots allt tog mig 2,5 år att läsa ut, om än med avbrott), men klart svårläst. Bra dock, om man gillar skildringar av perversion och paranoia, som får sägas vara huvudteman i boken.

Nick Cave , The Death of Bunny Munro: A Novel

Nästan lika eftertraktad som 2666 ovan. När jag fick höra från Alex i juli att den var på väg ut skrev jag till och med in det i min kalender. Det blev dock fel med en vecka så jag köpte den dagen efter den släpptes. Attans. Helt annorlunda från hans tidigare And The Ass Saw The Angel, men med likheten att den var helt igenom perverterad. Vad annars att vänta av Nick Cave? En klart störd, men fortfarande väldigt bra, läsning alltså. (I efterordet ber han till och med om ursäkt till Kylie Minogue och Avril Lavigne för vad han säger om dem!)

Geoff Dyer, Jeff in Venice, death in Varanasi

Efter alla perversioner och störda personligheter i Gravity's Rainbow och Death of Bunny Munro, kände jag att det var dags för lite lättare läsning, och plockade upp den här på Athenaeum. Kom ut i våras och blev lovordad av New Yorker och kändes precis som vad jag behövde. Fast Jeff, huvudpersonen, är något översexualiserad så helt från perversionerna kom jag kanske inte...